427

Nu har jag precis kommit hem från stan. Jag, Kajsa, Adriana och Liv var på stadsbiblioteket och lyssnade på en tant som heter Lea, 90 år. I två timmar stod hon och pratade om hennes livshistoria. Från att ha växt upp i en polsk stad, som senare fick namnet Auschwitz när Tyskland tog över, till att bo i Malmö. Hon hade overheadbilder på kartor, och visade var de gjorde dödsvandringen, som den kallades, från tyska gränsen i öst till gränsen i väst. Bilder på hennes familj och släkt, som nästan alla dog. Hon, hennes ena syster, en kusin och en farbror överlevde. Jag vet inte varför jag skriver om detta, brukar inte skriva så mycket i bloggen, men jag blev verkligen tagen. Hon har föreläst sedan 80-talet då hon och 19 andra överlevande bildade en organisation på grund av att det började komma upp tankar om att förintelsen aldrig hänt. Efter att ha tigit så länge om vad som hänt kände dom då att dom var tvungna till att säga något. Idag är det bara två kvar av de som bildade organisationen. Det stod två poliser i dörren under föreläsningen, och bara det är skrämmande. Det värsta hon berättade var nog när hon hittade hennes bästa vän, som hon skaffat på koncentrationslägret, liggandes död i en av högarna med lik som fanns där. Sen visade hon en bild på henne. Det är så konstigt att titta in i den gamla kvinnans ögon och försöka föreställa sig vad hon sett med de ögonen.